Att leva med attraktionslagen. Det är att inse att man skapar sitt eget liv. Jag inser att jag skapat mitt och tyvärr har jag skapat massa skit. Enligt attraktionslagen får du det du önskar på snabbaste och enklaste vis. Universum levererar. Allt du önskar ska du få. Som barn önskar man lärdomar, rätt och slätt. Har man otur har man sjuka föräldrar vars lärodomar är de sjukaste, då är de det som barnet får lära sig   , har man tur får man fina lärdomar som skapar de finaste förutsättningarna. Oavsett vad så kan man ta kontroll över sitt liv förr eller senare och skapa det man vill. Bara man har kunskapen. Tidigt eller sent spelar ingen roll. Jag önskar jag hade haft kunskapen tidigare. Samtidigt vet jag att jag då skulle gått miste om annan kunskap, kunskap jag bara kunnat få utav livet. Jag har många gånger trott att mina känslor är kopplade till vad som HÄNDER mig. Tyvärr har det inte hänt mig så speciellt mycket.. likadant i mitt känsloliv, har sällan känt riktigt starka känslor vilket jag tolkat som att det beror på att det inte händer mig något.. (har väl förstått nu hur det ligger till, det är ju tvärtom). Jag har mest gått och väntat ... på nåt. För ca 7-8 år sedan var jag riktigt trött på mitt torftiga liv. Varför händer det mig aldrig nåt riktigt STORT?! Jag tänkte massor på det och pratade massor om det. Minns en gång när jag pratade med en kompis och jag sa "Kan inte bara en j*vla långtradare komma och köra över mig så jag åtminstone får känna smärta!?!?! Kan det inte hända något, vad som helst, bara jag får känna!!". Självklart ville jag helst vinna 50 miljoner och att prinsen skulle komma ridandes på en vit häst. Tyvärr var jag inte i "skick" varken till att önska mig nåt sånt eller att tro nåt sånt skulle hända.. Efter detta har all möjlig skit kommit in i mitt liv. Långtradare har kört över varenda del av mitt känns det som. Efter att jag börjat med LoA (attraktionslagen) har jag funderat mycket över hur jag lyckats attrahera in så mycket skit i mitt liv, jag har hittat en hel del anledningar men när jag insåg att jag har inte bara undermedvetet skapat detta jag har verkligen på FULLASTE ALLVAR ÖNSKAT mig SKIT! Jobbigt.. Som tur är hade jag strax innan denna insikt fått ett härligt lyckorus :). På väg hem från en vän spreds sig ett varmt pirr i hela min kropp bara av lyckan av att ha en sån bra vän! Senare på kvällen tyckte jag mig kunna förstå att detta var början på kvällens tankeverkstad, jag behövde denna positiva känsla för att kunna ta emot kunskap om hur mycket jag själv skapat skiten i mitt liv. Det ledde även till ett konkret bevis på det jag egentligen redan vet, nämligen att de vardagliga stunderna ibland är de som ger mest glädje, jag behöver inte STORA händelser jag behöver uppskatta det jag har. OCH efter ett par år med tacksamhetsövningar, skriva positiva listor och affirmera kommer det nu mer och mer, oftare och oftare helt naturligt! Denna kväll skrev jag massor. Satt uppe långt in på natten och försökte förstå vad jag varit med om. När jag skrivit klart läste jag igenom och rös till... jag har skapat både långtradare vars förödelse fortfarande ligger söndertrasat längs vägen men också skapat en liten trygg punkt i mig själv där jag faktiskt kan bygga upp allt och skapa mitt liv! Kunde inte göras annat än att avsluta med orden "Vilket intressant liv jag har"... Och det jag kände i dom orden var inte att jag vill delge hela världen, behöver ingen annan som berättar att jag är intressant, jag kände det själv! Inför mig själv!

Jag vet att jag är på rätt väg och måste fortsätta! Det är så kul, skrämmande, frustrerande, förvirrande, lärorikt och insiktsfullt. Jag är livrädd, arg, likgiltig och förväntansfull!

Har sen en tid tillbaka arbetat med mig själv med hjälp av attraktionslagen, meditation och EFT. Funkar bra. Jag älskar insikter! Och dessa droppar in titt som tätt. Jag har lärt mig acceptera mina känslor och börjat uttrycka dom, åtminstone för mig själv.

Under meditationskursen jag gick tidigare började mina känslor komma fram. Första gången jag la märke till det var när jag insåg att jag var avundsjuk! Haha! Såg på facebook att en gammal vän var gravid. Jag blev avundsjuk. På riktigt. Snabbt som attan kände jag att detta är inte ok!! Bort BORT BORT obekväma känsla! Lika snabbt kände jag "jooo, det är ok. Känn detta nu!!". Fejk-empatiska lilla jag börjar känna mina egna känslor liksom...   

Att vara avundsjuk och verkligen göra slag i sak, försöka förstöra för någon annan eller bara missunna någon annan är fel. Men att faktiskt bara känna det, för sig själv, är det fel? Inte för mig. För mig var det en vinst. Att bara känna känslan och försöka förstå vad det betyder för mig är viktigt. Då kan jag släppa känslan och gå vidare. Vara glad för hennes skull   . På riktigt! Kände ingen euforiskt pirrande känsla för hennes lycka, kände mig bara glad för hennes skull. Inget fejk längre! Vet ju att det är vad hon strävat efter, vad hon velat ha och vad hon trott hon skulle få. Nu har hon det   

En annan känsla som etablerade sig under meditationskurs-tiden var rädsla.. På ett ganska töntigt sätt lä jag säga.. Jag älskar skräckfilm! För mig innebär det att kunna känna rädsla men under kontrollerande former. För att kunna bli rädd av skräckfilmer har jag tidigare varit tvungen att titta sent på natten, själv, nedsläckt med vidöppna ögon... möjligen att jag då känner ett lite sting av rädsla. Mest av jump-effekterna iofs. Helt plötsligt en skräckfilmskväll med en kompis känner jag hur jag på fullaste allvar sitter med händerna för ansiktet och kisar med ögonen mellan fingrarna, hahaha! Jag är rädd när jag kollar på skräckfilm!! I sällskap!! Tidigt på kvällen!! Löjligt kanske men ännu en vinst för mig   

Det var början det... Hittade info om EFT (emotional freedom techniques). Lät fruktansvärt överdrivet och flummigt men gratis och verkade lätt. Vad har man då att förlora? Inget alls, tänkte jag och testade. Har hittills fått sååå bra effekt av denna teknik! Både fysiskt och psykiskt. Skulle jag berätta allt jag åstadkommit med denna enkla teknik skulle jag dö av tristess för det skulle ta så lång tid! Nä.. inte riktigt    Men kan säg att jag blivit av med långvarig (10 år) fysisk värk och även ändrat mitt känslomässiga vokabulär. Jag gillar saker och har alltid gjort men nu finns det även saker jag älskar! Jag har alltid kunnat bli ledsen men nu kan jag även känna sorg. Jag har alltid kunnat skämmas, nu kan jag känna skam. Jag har kunnat känna mig glad och nu kan jag känna mig lycklig   

Jag har även förstått att jag har alltid HAFT starka känslor men inte vågat erkänna dom då jag inte trott det varit ok i förhållande till mitt "mediokra liv"...   

Jag har inte känt mig värdig.

En dag på lunchrasten för nåt år sedan kände jag mig plötsligt orolig och nervös inför något. Det kändes ungefär som att jag skulle göra något efter jobbet som kändes lite småläskigt, ungefär som att jag skulle hålla en föreläsning inför en stor publik. Kunde inte förstå varför jag kände så eftersom jag bara skulle hem, äta och slappa framför tvn efter jobbet.. Jag lät tankarna snurra en stund kring detta, har jag glömt nåt jag ska göra? Är jag egentligen nervös inför något även fast jag inte är riktigt medveten om vad?

Plötsligt utbrister kollegan bredvid mig "Usch.. jag är sååå nervös! Jag ska på intervju direkt efter jobbet".

Det var dagen jag insåg att jag det jag misstänkt faktiskt stämmer, jag känner andra människors känslor. Jag gick strax därpå en meditationskurs och som ännu en bekräftelse på min förmåga säger ledaren på kursen detta " Du tar upp andras känslor. Sätter en person sig bredvid dig känner du exakt vad den personen känner". Ledaren säger sig också kunna förstå att jag har svårt att vara öppen för mina EGNA känslor, andras känslor känner jag men inte mina egna. Bullshit tänkte jag. Klart jag känner mina egna känslor.

Att kunna känna andras känslor har inte riktigt varit till min fördel, jag förstår ju nu varför jag känt så "konstiga" känslor genom livet. Känslorna är ju inte konstiga i sig men när de dyker upp utan anledning upplevs dom som konstiga, varför vara deppig, ledsen och nere helt utan anledning?

Förutom att jag känner andras känslor är jag ganska bra på att läsa av folk, jag kan se/förstå vad personer varit med om, hur de kommer att agera i framtiden, jag kan "veta" en persons intressen m.m första gången vi ses.

Är detta någon form av övernaturlig förmåga? Kanske det    . Jag vet inte. Jag har haft så sjukt rätt om vissa saker om andra människor att jag faktiskt nästan skrikit HALLELUJA, jag är medial!! Jag skulle förmodligen bli ett bra medium. Tyvärr tror jag inte att jag skulle jag vara ett riktigt sådant... Jag har ingen andlig vägledare eller guide, inga änglar eller utomjordingar som pratar med mig. Och då har jag verkligen försökt få kontakt med såna... jag har mediterat och bett om kontakt totalt resultatlöst. Jag får ofta svar jag ber om men dessa svar kommer alltid från mitt inre, det är så jag känner det, jag är min egen vägledare, guide, ängel och utomjording   . (Och jag har blivit en ganska bra sådan)

Jag vet att jag alltid varit en person som iakktar och lyssnar. Man får reda på mycket om en person genom att lyssna på tonfall och val av ord. Eller genom att se en persons klädstil eller hårfrisyr. Kroppsspråk säger oerhört mycket om en person och mest av allt ögonen. Jag tänker sällan på detta, det går omedvetet och naturligt. Numer är jag dock mer medveten om detta.

Jag är väldigt empatisk. När någon av mina vänner berättar glada nyheter om nya jobb, kärlek, giftemål, graviditet eller liknande kan jag få en euforisk känsla som sprider sig i hela kroppen, det kittlar och pirrar och jag kan gå runt småleendes resten av dagen. Detta har jag varit väldigt stolt över, tycker det är en fin egenskap att kunna vara så glad över andras lycka och framgång. Självklart tar jag väldigt illa vid mig också när någon i min närhet far illa, tar det nästan personligt..

Sakta men säkert har jag insett att tyvärr har jag varit mer empatiskt mot andra än mot mig själv. Tyvärr har jag varken iakktagit eller lyssnat på mig själv. Tyvärr hade meditationsledaren rätt: jag känner andras känslor, inte mina egna. Min empatiska förmåga känns inte lika värdefull längre. Hur kan man känna något äkta inför någon annan när man inte har kan känna något äkta inför sig själv?

Bläää, va tragisk jag låter... men faktum är att jag har börjat tagit kontroll över mitt känsloliv. Eller kanske snarare släppt kontrollen över mitt känsloliv? Hur som helst, jag är på väg   . Med mig själv som vägledare, guide, ängel eller utomjording... hahaha...